|
|
UNDER MANDELTRÄDEN Börje Erikssons dagbok från Halmstad oktober 2005
En dokumentär är det svåraste jag vet, utifrån mitt arbete med ljud. Det är så kul att börja på en ny dokumentär. Runar och jag har kamperat ihop i ett antal filmer så vi känner varandra utan och innan. När jag kommer till en inspelningsplats, denna gång i Halmstad, har jag en sådan förväntan, så att man nästan kan ta på den. Med förberedelser som är minutiöst gjorda av Runar och mig, både tekniskt och mentalt och även över vad man tror skall hända. De människor som skall bli filmade är också förväntansfulla och undrar vad som skall ske. Oftast är det en stor ovisshet för dem, de är ovana vid kameran och situationen i sig. Det var ett förtjusande gäng som hade samlats för att fira och berätta minnen från Mallorca. Ett gäng som lever, som tar vara på varje situation och bara njuter. Vi kom in till Sture som hade förberett allting i månader. Vad som skulle inköpas av mat, hur mycket och vilken sorts mat. Som alltid blir det oftast för mycket av allt. Men det gjorde oss ingenting, då vi fick oss en matbit mellan scenerna. När man gör dokumentärfilmer måste ljudet fungera på en gång, man kan aldrig ta om. Vid en spelfilmsinspelning t.ex. kan man ta om flera gånger om man är missnöjd med en tagning. Improvisera måsta jag göra hela tiden och vara öppen för olika lösningar. Just hos Sture, så fick Marina vara med och sköta ett mickspö, eftersom jag inte kunde vara på två ställen samtidigt. Hon skötte detta perfekt. Skuggor och speglingar i tavlor, gör att det är svårt att komma i ett optimalt läge med micken. Den rutin jag har skaffat mig under åren hjälper till en viss punkt, men inte alltid. De som pratar har också olika sätt att artikulera sig och jag försöker hitta det rätta läget för micken. Jag lyssnar som om jag satt i mixern (där det är alldeles tyst). Jag lyssnar på bakgrundsljudet, hur nära jag kan komma med micken, utan att Runar viftar för yvigt om att micken är i bild. Runar och jag måste hela tiden ha ögonkontakt med varandra ifall jag behöver flytta micken. Kameran skall rulla hela tiden och allt skall fästas på bild, ljudet skall vara perfekt även om man sedan klipper bort 90%. Det är väldigt inspirerande att hela tiden vara alert och jag brukar bli jättetrött efter en inspelning. Att spela in ljud gör att man hela tiden är med i allt som sker, dock är jag inte lika hotande eller störande som en reporter, regissör eller fotograf. Därför får man oftast en väldigt god kontakt med de personer som medverkar. Jag kan stötta de som deltager och de som är osäkra, dessutom kan jag oftast lugna dem. Jag tycker det är fantastiskt. Jag blir väldigt ödmjuk inför de medverkande när de berättar om sig själva, även om de innan kanske tänkt att, ”det här ska jag absolut inte berätta för någon”. Att komma människor så nära i en inspelningssituation är högst påtaglig i en dokumentär, eftersom de ger så mycket av sig själva. Därför måste tilliten finnas mellan de medverkande och teamet för att det skall bli ett bra resultat. Vem blir nästa som pratar? Var är Runar? Vilket bildutsnitt har han? Jag kan inte bryta inspelningen, eftersom det hela tiden pågår ett samtal mellan olika personer. Detta är, vad jag som tar upp ljudet tänker hela tiden medan jag håller mitt spö och väntar. Svetten bryter fram. Jag byter ställning, andas lite och spejar efter ett nytt skeende. Tecknat av ljudtekniker |