UNDER MANDELTRÄDEN

Marina Eliassons dagbok från

Halmstad den 18/10

Väl framme i Halmstad handbagaget på rummet, tog jag och Runar en promenad. En liten för jag hade fortfarande benhinneinflamation. Köpte choklad på en fin affär, en som som du får med dig en papppåse med hantag. Suck jag älskar choklad. Börje tog en egen promenad och luftade sig. Vi behövde alla samla in syre till kvällens arbete.
Klockan 17.00 var vi framme hos Sture Järkelid 76 år han som skulle bjuda in alla Mallorcavännerna på en upptaktsmiddag.
Teamet: jag, Runar och Börje hade ställt in oss psykologiskt på möte med nya människor, med allt vad det innebär för var och en. Jag visade en glad, lyhörd, empatisk, försiktig närmande sida, som även Runar och Börje gav och utimellan ställde de i ordning det tekniska. Jag berömde den fina lägenheten och det fint dukade bordet. Allt medans det inom mig undrade vad kvällen skulle ge för resultat.
Hos Sture var även hans nya flickvän Gun. Hon i sin tur var förväntansfull på de vänner som Sture bjudit . Hon hade inte träffat någon av dom tidigare.
Vi bekantade oss en stund och filmade deras förberedelser inför gästerna. Så plingade det på dörren. Första gästerna kom. Jag fick gå ut och be dom repetera plingandet, medans Runar och Börje tog emot dom i dörren. Det var Janne Perrson med sin fru Ingrid och Curt Andreasson och frun Ingela och Lennart Fagerberg och en hemlig gäst. Som dom skojade och sa att dom plockat upp på gatan. Det var Sonja Brunemalm som jag och Runar träffade förra resan till Mallorca men då stod hon och målade vid stafliet. Jag stog för dörren presenterade mig och berömde deras fina blomster som Sture skulle få, samtidigt jag förklarade vad som försegick bakom dörren.
Efter en stund var inträdet klart. Dom var alla så glada av att se varandra det blev kramar och skratt. Jag iaktog Gun, och hon föll sig snabbt till rätta för de nya vännerna.
Ännu ett pling på dörren och jag ut för att hejda de nya gästerna. Det var PA och hans fru Ingela. Jag hälsade lika försiktigt och trevligt och berättade vad som försegick på andra sidan av dörren. Då säger PA att skall det filmas ska absolut inte han vara med... jag går en sväng på stan under tiden. Under tiden tänker jag snabbt, om han visste att här blir det inte fråga om under tiden. För vi har nämligen tänkt att stanna hela kvällen, men det sa jag förstås inte. Jag sa snabbt att han gör precis som han själv vill, och vill han ej vara med på bild så naturligtvis så blir det heller inte så. Ingela däremot hade ingeting att invända. Hon såg storögt och förväntansfull på mig. När det var dags för nästa entre så kom Ingela själv in.
Nu var hela gruppen samlade och minglandet hade startat. Runar dansade runt med kameran, Börje tog ljudet och även jag tog ljud.
Runar började med ett inledande prat om vilka vi var och vad vi tänker oss med filmen. Det kommer att bli en hyllning till livet. I allas ögon kunde jag då se en stålthet att få vara med.
Det var en spännande kväll, och stora propotioner av glädje både med livets framsida och baksida. Kärlek och sorg. Lennart som "Casanova" han såg ut som han njöt av att vara den som skulle leva upp till sitt uppdrag. PA var med i gänget hela kvällen, ja förutom den tid som statspromenade tog. Men han var inte med på bild. Men han var den som var otroligt nära oss i teamet och var intresserad. Han gick omkring som en tupp i röd tröja och sträckte på sig, kroppsspåket säger mycket. Ingrid däremot fick besanna sin dröm att vara i centrum. Hon nämde att det är alltid PA som får uppmärksamhet och hon njöt av att själv få det denna gång.
Det blev fina diskussioner om vad är det att vara människa om kärlek om kamratskap om att vara gammal räknas man då. De visade kort från förra Mallorcaresan och pratade om hur det var och hur förväntningarna är nu.
Mitt i allt undrar Janne med en stor oro, tänk om dom andra ångrar vad dom sagt. Vi jag och Runar satt och lät Janne få den tid att prata om sin oro över det dokumenterade. Vi lyssnade och gav honom beröm av att han pratade om det. Återigen gav vi honom förklaring att denna film är ett samarbete med er alla. Ett jobb, en resa  som vi gör tillsammans, och att det är viktigt det han säger. Då ville han helt plötsligt att Runar skulle prova hans handsydda sko som han köpt på Mallorca. Det tycker jag själv talar för tillit.
Nu i dagarna fick jag ett e-post där han skriver alla som han pratat med ångrade ingeting av vad dom sa.
Kvällen var slut, vi tackade för oss och packade i hop våra saker. Jag själv känner mig mycket nöjd, dels över att vi fick med oss intressanta diskussioner och alla var tillmötesgående. Och sen är jag nöjd med min egen insats och stolt över att jobba med Runar och Börje, två fantastiska människor med stor erfarenhet både med människomöten och teknik.